Publicerades: 2017 (Rabén Sjögren)
Sidor: 181
Innehåll: Vad kan jag säga?
Det var skolfest. Alla dog.
Alla utom jag och Bianca och Sandra och Lukas.
Och Lukas, han dog ändå. Sen.
Det började bra. Perfekt till och med. Jag hade en ny, snygg skjorta. Ett stänk parfym. Kände mig som en vinnare, såg ut som en vinnare, luktade som en vinnare. Alla skulle dit, inklusive varenda tjej jag gillade. Så vad kunde gå fel?
Bara precis allt.
Allt kunde gå fel. Som att jag överlevde, till exempel. Jag tror alla som klarade sig från febern fattar vad jag menar.
En mystisk feber har dödat större delen av mänskligheten, de enda som tyckts klara sig är barn och unga. Samhället har brutit samman och Esmael är en av de få som överlevt. Esmael dök upp i tredje boken, det var hos honom och hans två kompisar som Ella och Nora flyttade in. Men Ella sticker, och Esmael sticker efter henne. Han är ju kär i henne.
Om du såg mig nu är den spännande, fristående fortsättningen på kritikerrosade En sekund i taget, Spring så fort du kan och Som om jag vore fantastisk. Sofia Nordin beskriver en postapokalyptisk verklighet där ingenting är som det brukar, samtidigt som de få människor som finns kvar har precis samma känslor och tankar som du och jag.
Min mening: Det här innehåller en massa spoilers, sorry.
Jag känner mig bedragen. Det var inte vad jag förväntade mig. Samtidigt var det precis som resten av serien. Skriven i samma stil, samma slags spänningen (det vill säga: inte särskilt spännande) och samma slags huvudkaraktär. Hedvig, Ante och Ella var tre helt olika personligheter, men Esmaels synhåll kunde också ha varit Antes. Det syntes som om de bara tänker på tjejer och har stånd hela tiden. Ja, jag fattar att de är typ fjorton eller femton och är fortfarande tonåringar, fast världen går sönder och nästan alla människor har dött. Det blir bara långtråkig efter ett tag.
Esmael verkade som en intressant karaktär i tredje boken och här som en hel annan person. Han er helt besatt av Ella och blir regelrätt galen på grund av det.
Jag förstår fortfarande inte varför han tyckte så mycket om henne. Hon gjorde ju aldrig nånting för honom. Tvärtom, hon fordrade bara hela tiden och hade en talang för att förvrida sanningen som den passar bäst för henne.
Esmael är självklart inte helt oskyldig i det hela. Han betedde sig som en stalkare, senare som en hemsk psycho. Jag menar, han SKÖT på de andra och några dagar efter händelsen kommer Ella och låtsas som om ingenting har hänt. Jag vore lifsrädd i hennes situation och skulle aldrig gå till Esmael ensam. Vem vet vad han kunde ha gjort?
Jag väntade för en stor "Boom" på slutet, men det kom aldrig. Esmael blev bara plötsligt som förut (= Ella säger någonting och han lider som hunden han inte ville vara fast han är det). Visst, att Ella är gravid är en överraskning, men en sånt som är med i Top 10 av de mest irriterande överraskningar i böcker och filmer (strax efter situationer av typ "Luke, I am your father"). Jag är bara glad att de blev inte ihop igen, jag har bara ett problem med att Ella inte vet vem fadern till barnen är och tydligen sa ingenting till Ivar och Linus.
Det är okej att de åker tillbaka till gården, men det är väldigt dumt att det bara slutar där. Det måste ju har hänt en massa saker sedan Ella lämna dem. De har till och med hittat åtminstone en kille till. Är det inte ens värd ett enda kapitel där de berättar vad som har hänt? Författaren sa att hon lämnade slutet så minst öppet som möjligt. Hur kan det vara mer öppet? Jag kan tänka på åtminstone hundra bättre lösningar.
De öppna trådar kunde fylla en hel bok. Vi vet fortfarande inte vad grunden för febern är (okej, det är nånting jag kan leva med), hur det ska bli med Ellas barn och en massa andra saker. Jag fattar att Sofia Nordin vill inte skriva sådana böcker i all evighet för det finns säkert många fler historier. Men hur man kan sluta så här förstår jag verkligen inte. Därför känner jag mig bedragen.
Trots all kritik är boken bra skriven och är lätt och snabbt att läsa.
Min värdering: 2,5/5 knappar
No comments:
Post a Comment